Skrivtävlingen 2024 vinnarbidragen

Grupp 1 Förskoleklass - Årskurs 2

Andra plats - Linnea Hedenblad

"Författaren har ett mycket bra språk som är tydligt och detaljerat. Ett fängslande skurkäventyr där vi får följa med huvudpersonen på en rafflande jakt för att se vart spåren i snön leder oss. Vågar man följa spåret? Vi hamnar mitt i skurkarnas näste, vad gör vi nu? Vilken tur att mamma ringde polisen!"

Spåret i snön

Det var en kall och snöig dag och jag var ute och gick då såg jag ett spår i snön. Jag följde spåret som ledde till Ormgatan. Jag blev rädd för jag har hört att det är där alla skurkar bor. Även om jag var rädd så gick jag in för att se var spåren ledde. Jag gick i några minuter innan jag var framme vid en återvändsgränd och framför mig såg jag ett jättestort hus med flera bilar framför. Det var tre stora våningar. Jag tänkte att det var superskurkarna som bodde där!! Jag kollade igenom fönstret och såg massa värdesaker.

Jag tänkte att det var stöldgods så jag sprang hem till mamma och berättade. Så mamma ringde polisen. Polisen sa att de skulle komma så snabbt de kunde.  

Efter stund kom polisen och tog tjuvarna. Jag fik gå in i skurkhuset och kolla jag såg ett halsband som jag kände igen. Jag frågade mamma om det var vårt och mamma sa ja.

Jag fick ett pris från polisen för att jag stoppade tjuvarna helt själv. Sen gick jag och mamma hem. 

Jag hängde upp priset som var ett diplom på min vägg.

Tredje plats - Mia Ferguson

"Författaren skriver med inlevelse och känsla.

Här får vi följa med på ett spännande djungeläventyr där en flicka som gått vilse, med hjälp av fåglarnas sång hittar den bästa skatten - en karta över vägen hem och inte minst  smaskig choklad!"

Mitt livs lyckligaste ögonblick 

DET var en gång en liten flicka som var på semester på en ö flickan mamma bad henne att hämta vatten. Hon gick vilse i djungeln. Hon hörde fåglarna sjunga. Hon följer ljudet och hittar en skattlåda. I lådan fanns choklad och en karta hem. Det var mitt livs lyckligaste ögonblick. Slutet

Grupp 2 Årskurs 3 - 5

Första plats - Emelie Nummela

"Resan till framtiden är en berättelse som både är vacker och spännande på samma gång. Författaren har lyckats med konststycket att beskriva allt så detaljerat och vi tycker att det var extra fin att Alice fick träffa  sin mamma i framtiden."

Resan till Framtiden

Jag heter Alice. Jag har en syster som är 3 år. Hon är jättesöt. Min mamma dog när Astrid min lille syster föddes. Min pappa är en vetenskapsman. Han aldrig går bort från sitt rum och vi får inte gå i hans rum. Jag brukar höra några ljud från hans rum. En dag hörde jag konstiga ett jättestort BANG. Jag gick framför pappas rum till se att han är ok. Han kom ut sitt rum till badrummet. Det luktade som nånting har bränt i hans rum. Jag tittade i hans rum inget brände men det var svårt att se för det fanns rök över allt. Det såg ut som han har gjort många experiment. Det fanns ett stor cirkel i mitten av rummet. Det såg ut som en portal från min bok. Jag tittade runt och såg ett röd knap. Det stog “rör inte” på knapen. Jag visste vad jag skulle göra så jag trykte knappen ……

Inget hände.Sen lyste portalen upp. Jag satt min hand i portalen och sen min andra hand och min ben och min andra ben. Jag skulle just gå in, men sen såg jag nånting bredvid portalen som stog år 5000! Min pappa kom i rumet, när jag såg honom jag ramlade i portalen i misstag. Det var svårt att andas. Jag öppnade mina ögon och såg eld myket, myket rök. Sen hörde jag “Hjälp! Är någon där!”  Jag börja springa dit att om personen var ok, men jag blev andfådd. Sen såg jag en tjej. Hennes hår var mörk röd , hennes byxor hade klipt till shorts. “Min lille bror är i den här byggnad,“ sa hon. Jag tittade på den brinnade byggnaden. “Kan inte du hämpta din lille bror?“ Frågade jag. Någon har lagt mig i handbojor vid det här räcket. “ Sa hon. Kanske det var bäst om jag hjälper henne. “Okej, jag kan hjälpa dig.“ Sa jag. Jag tittade runt att se en liten ingång. Det var smutsig med damm överallt. Jag började krypa och luktade mycket rök. Sen hörde jag någon gråta, jag visste att det var babisen. Jag såg en ingång för att komma i rummet. Jag såg babisen. Jag tog upp honom och gungade honom så att han skulle sluta gråta. Sen kom det mer eld i rummet. Dörren var bara eld nu och det fanns ingen väg för det lila ingång. Det enda väg som funkade var fönstret. Jag är verkligen höjdrädd. Det var bara två våningar högt. Jag hoppade! “Adam!” Sa flikan glatt. “Tack så mycket,” sa hon. “Men kan du hjälpa mig med handbojorna?” Det tog lite tid men jag fick handbojorna av. “ Tack jätte mycket, finns det nånting jag kan hjälpa dig med?” Frågade hon. “Nej, jag måste gå hem,” sa jag. “Men varför finns det rök över allt?” Frågade jag. “Det finns bara några träd kvar så många personer dör.” Sa hon. “Det är jätte dåligt!” Sa jag. “Det finns inget vi kan göra om det.” sa hon. Jag gick till portalen men portalen lyste inte up. Hur skulle jag komma hem nu? kanske det skulle vara en röd knap någon stans. Jag sprang tillbaks att se om flikan kunde hjälpa mig. Sen såg jag henne. Jag berättade allting till henne och frågade om hon kunde hjälpa mig. “Ja, jag kan hjälpa dig med Adam,” Sa hon. vi letade överall jag tror att jag vill aldrig komma hem igen. Sen tittade jag på Adam han hade knapen i hans händer! “Adam har knapen!” Ropade jag. Jag trykte knapen och portal lyste upp. “Jag måste gå nu,” Sa jag. “Hejdå,” sa hon. “ Vänta vad är dit namn?” Frågade jag. “Lovisa,” Svarade hon. Jag gick i portalen. Det luktade som hemma. “Alice!” Sa min pappa. “ Jag var så oroligt för dig,” sa pappa. “Jag är hemma nu pappa, Astrid!” Sa jag. “Jag gjorde maskin att gå i det förflutna, att se din mamma,” Sa pappa. 

“ Pappa, vad är mamma´s namn?” Frågade jag. “Lovisa, Lovisa,” viskade pappa.

Andra plats - Linnea Segolsson

"En lång och välskriven berättelse om snömonstret. Författaren har verkligen lyckats fånga oss i denna spännande skräckberättelse. Den snabba dialogen driver historien framåt och det oväntade slutet får oss att vilja ha mer!"

Spåret i snön

Prolog

Det finns otaliga liv som tas mitt framför mina ögon. Jag såg mig omkring på gatan, ingenting annat än döda kroppar, snö och... och... jag. Anledningen.

Kapitel 1

Några dagar tidigare.

"Mamma! Mamma! Berätta om historien om snömonstret!” Jag frågade. "Åh, du menar snö figuren? Du vet att myten inte är verklig..." "Ganska snälla?" Jag och Charlotte, min syster, tiggde.

Min mamma suckade. "Okej…

Det fanns en gång en galen vetenskapsman som hette Jerry. Men hans fullständiga namn var Jerry Deranged. Han hade en dotter som var riktigt försiktig och en son som hette Louis som var väldigt nyfiken. En dag hade Jerrys älskade insekter börjat dö. Så han tillbringade hela natten med att försöka uppfinna ett nytt serum i sitt labb som kunde läka dem. Efter allt arbete och funderingar han gjorde med att skapa serumet behövde han vila så han tog en stor tupplur. En timme senare kom hans 5-årige son in i labbet, hans hals kändes torr. Sedan låste hans ögon sig på en flaska med konstig ljus orange vätska. Han kände sig säker på att det var äppeljuice. Genast hällde han ner all vätska. Några sekunder senare kom Jerry ut ur sitt sovrum och kände sig utvilad efter sin tupplur. När han väl såg Louis kände han att han var inne på något bara genom att titta på hans leende.

"Okej, okej, vad gjorde du?" frågade Jerry lekfullt. "Jag drack lite äppeljuice!" Det blev ett ögonblick av tystnad. "Son... det var inte äppeljuice, det var därför, sluta grina." "Jag ler inte, pappa." "Gå och kolla i spegeln." sa hans far och viftade avvisande med handen. Han gick mot spegeln men varje steg han tog blev långsamt tyngre och tyngre. "Pappa, vad händer med mig?" "Min son, det var ett serum jag gjorde för att återuppliva mina insekter, jag har inte testat det än!" Han grät. Plötsligt blev Louis fingrar mer och mer benig och vass. Hans armar blev onormalt långa och tunga. Marken blev allt längre bort från hans ögon. Han rörde vid sitt deformerade ansikte, "Snö. Snö överallt." Han viskade. "Pappa, hjälp mig!" Men allt som kom ut var ett lågt, hotfullt morrande. Jerry blev förskräckt. Han slog i huvudet och tänkte desperat på ett sätt att stoppa sin son från att mutera till en okänd varelse. Men det var för sent. Utan att tveka sov den hemska mutanten som nu var i Louises kropp på Jerry. Ett gällt skrik ekade genom labbet. Klorna slet sig igenom Jerrys labbrock och in i hans kött. Dropp. Dropp. Crimson blod sprutade på marmorgolvet. Jerrys ögon rullade tillbaka in i hans huvud. "Jag är inte din son längre..." Monstret slog in genom labbets fönster och rusade in i månskenet. Aldrig att ses igen. Louis fanns inte längre."

"Okej. Det räcker för ikväll, jag vill inte att ni ska få mardrömmar.” sa min mamma i en lugnande ton. "Awwwwww. Men vad hände med Louis? Jag frågade. "Ja mamma, vad hände?" frågade Charlotte. "Ingen vet." Min mamma svarade med en mystisk röst och tittade ner i golvet. "I alla fall, dags för dig att gå och lägga dig." Sa hon glatt och stoppade in mig i sängen. "Okej god natt!" Sa jag inbäddad i mina sköna moln mönstrade lakan.

kapitel 2

Dagen efter, efter skolan, var jag och mina vänner, Alice och Sofia, uttråkade så Sofia föreslog att vi skulle göra något spännande. Alice gav inte en sekund att tänka på det. "Sanning eller konsekvens!" Hon utbröt. "Okej, men vem vill gå först?" frågade Sofia. Jag tänkte inte ens på att räcka upp handen när de båda röstade på mig. "Jag röstar Zoe!" Alice bestämde sig. "Jag också!" sa Sofia och höll med henne. "Men det är inte rättvist!" Jag klagade. "Tyvärr att vi alla har röstat." Usch. Det här är bara klassiskt. "Ok jag ska våga!" ropade Alice. Hon vågade gå till kyrkogården, i en privat avdelning där en mystisk krypta låg. "Självklart om du inte är för kyckling!" sa hon med ett leende. Sofia hade börjat göra höga kyckling ljud. Jag ville bevisa att de hade fel, så jag vågade mig och sprang över gatan med mina vänner. Inne i den benhårda platsen fanns en eländig krypta. I väggen spikades en namnskylt. Louis Deranged: Det läste. Snö Figuren. "Gubbar...jag tror inte att det här är en bra idé..." sa jag och misstänkte att detta inte var någon vanlig grav. "Jag visste det, du ÄR för kyckling." Alice suckade. Usch. Jag vände mig mot kryptan och slukade med hjärtat i munnen. Jag öppnade långsamt den dammiga kryptdörren. Mitt bröst bultade. Jag kunde höra mina fotsteg eka genom kryptan. När den kalla luften for förbi mitt ansikte märkte jag direkt snö överallt. Jag tog ytterligare ett steg framåt. Slam! Ljudet från att dörren stängdes gjorde mina öron döva. Mitt hjärta rasade. Vad var på gång??? Jag hörde min väns skräckslagna skrik. Jag sprang till dörren och hoppades att den skulle öppnas på något sätt, men den skulle inte vika sig. Jag antar att det är vad som händer när en krypta är decennier gammal. Jag bestämde mig för att utforska kryptan. Det fanns inget annat jag kunde göra ändå. Helt plötsligt såg jag en isig siluett bunden i rostiga kedjor. Jag var förlamad av rädsla. Vad i?! Är snö figuren verklig? En läskig röst i mitt huvud talade. Kom, barn, befria mig. sa rösten.

Jag var säker på att det var monstrets röst förutom att hans mun inte hade rört en muskel så länge jag stirrade på honom. Jag kände hur mina ben sakta pendlade mot monstret. Jag kunde inte kontrollera mig själv. Vad höll jag på med? Jag tog en gammal nyckel från en krok långt borta från snö figuren och gick sakta mot hans kedjor och låste upp dem. Tack barn. sa rösten. Just då fick jag tillbaka kontrollen över min kropp. Jag skrek och sprang mot kryptans dörr. Jag samlade all min kraft för att öppna dörren. Jag hörde dörrens gångjärn knarra. Äntligen var jag fri! Jag gick ut i all hast och tittade åt vänster och höger efter mina vänner men de var borta. De övergav mig. "De är några vänner." Jag mumlade under andan och kände mig förrådd. Sedan kom jag ihåg var jag var. Jag gick mot mitt hus och kände mig rädd. Föga anade jag att jag hade lämnat dörren öppen

tillräckligt bred för att monstret ska kunna fly...

Tack, barn... sa snö figuren och sakta kröp ut genom kryptan. Tack... sa han och ett ryggrads-kylande leende bildades på hans avskyvärda ansikte.

Kapitel 3

"Mamma, mamma! Monstret...monstret...” sa jag och öppnade dörren i en hast och kippade efter luft. "Vart var du?" sa min syster irriterande. "Ja sötnos?" Min mamma svarar. Jag tänker ett ögonblick. Tänk om hon blir arg på mig för att jag gick till kyrkogården utan lov? Tänk om hon blir upprörd? Jag kanske inte borde berätta för henne..."Ingenting.." Jag släpade iväg. "Okej kära." Min mamma svarade. Jag gick upp för trappan och in i mitt rum. Jag behövde lite tid att tänka efter. Jag går till min säng och lägger mig på rygg. Vad har jag sett? Vad händer om monstret flyr? Jag är så fördjupad att jag inte märkte ett par läskiga becksvarta ögon som tittade på mig. Jag satte mig plötsligt upp och bestämde mig för att berätta för min syster. Hon var bra på att lista ut saker. Jag drar in min syster i mitt rum. "I-I-I-I-I" Varför kunde jag inte prata? "Spotta ut det! Vad försöker du berätta för mig?" Charlotte avbröt mig. Jag tog ett djupt andetag. "Jag såg snö figuren inne i en krypta." sa jag långsamt. "Är det här ännu ett av dina fåniga skämt? För jag faller inte för det." Charlotte avfärdade det med en viftande hand. "Kom igen...vi måste äta middag.." Hon bröt av när hon gick ner för trappan. Jag trampade ner för trappan också, grymt av frustration.

kapitel 4

Nästa morgon efter skolan gick jag tillbaka till kryptan, och ville kolla inuti för att se om monstret fortfarande var där, eftersom skulden över att inte veta om jag gjorde något fel tärde på mig. Till min förvåning var snö figuren borta! Ett långt snöspår ledde ut kryptan och ut på gatan. Jag kunde se spåren i snön. Jag muttrade orden: "Åh nej..." upprepade gånger. Vad hade jag gjort? Jag gick fram och tillbaka i kryptan många gånger innan jag snubblade över något. Jag tittade på det konstigt formade föremålet. Orolig att något skulle komma, ryckte jag snabbt upp saken från marken och lämnade kryptan. Jag började springa tillbaka till mitt hus, men innan jag gjorde det rörde min fot något mjukt, jag tittade ner, där var den. Snö. Jag fortsatte spurta mot mitt hem. Så fort jag kom in i mitt hus sprang jag uppför trappan till mitt sovrum och gick till mitt skrivbord. Jag tände ljus och observerade föremålet noggrant. Jag vänder den försiktigt i mina händer. Vänta. Jag trodde. Det är papper som sticker ut. Jag tvingade saken att öppna och jag hittade en hög med utslitna papper. Jag tog ut den övre delen och såg ett par prickade linjer och en bild av mitt hus. Jag plockade upp några fler bitar. De är alla bitar av kartor över mitt land. Jag hämtade lite tejp från min skrivbordslåda och tejpade ihop alla papper. Jag såg mitt block i ett hörn och den läskiga kryptan i ett annat. Jag tog några steg tillbaka för att se hela bilden, och jag kände någon bakom mig. En skugga växer på väggen bredvid mig. Jag snurrade snabbt runt.

"Charlotte! Vad gör du här?!" Jag stoppade pappret i min låda. "Åh, ville bara kolla på dig, förresten, vad är det på ditt skrivbord?" frågade hon. "Umm... Umm...Läxor!" Jag svarade snabbt. "Är du säker?" Hon frågade. "Japp, jag älskar verkligen matematik" försäkrade jag henne obekvämt. Hon går sakta ut ur mitt rum och stänger dörren. Jag tog fram kartan. I ögonvrån märkte jag en plats jag aldrig sett förut, även om jag har bott här hela mitt liv. Hur kommer det sig att jag aldrig har sett den här platsen förut? Jag var säker på att jag skulle åka dit imorgon för att undersöka, eftersom det var helg.

Kapitel 5

När solen tittade fram genom mina gardiner, fladdrade mina ögon upp, min törst efter svar uppfriskar. Jag packade mina saker: en ficklampa, om platsen skulle vara mörk, ett förstoringsglas, för att observera alla detaljer noggrant, och en kamera för att fånga bevis. Jag sa till min mamma att jag skulle till min väns hus, men jag skulle uppenbarligen inte dit. Hon gick glatt med och packade till och med lite snacks till mig. Jag gav mig ut med mina saker och följde kartan så noggrant jag kunde, följde den steg för steg, tills jag äntligen kom dit. När jag kom fram skymtade en mörk grotta över mig. Min nyfikenhet tog överhanden och jag gick in. På stigen lades ben, stänk av blod och djupa klösmärken etsade in i grottan väggarna. En rysning gick längs min ryggrad.

Tillbaka i huset...

Zoes mamma tittade på TV när en vindpust blåste in från fönstren. Ljuset och elektriciteten flimrade plötsligt och brann sedan ut. Förskräckt reste sig Zoes mamma upp från soffan och såg sig omkring. "Hallå??" Hon ropade. Duns. Duns. Tunga steg kröp närmare och närmare, högre och högre, tills en svag röst talade i hennes huvud.

Jag fortsatte att gå längs den smutsiga leden och kom över två tunnlar. Jag valde den till höger och fortsatte gå. Plötsligt kände jag en konstig känsla att krypa över mig. Jag skakade av mig den. Jag behövde fokusera. Jag sprang ur mina tankar när jag nådde en återvändsgränd. Jag stötte på några ord skrivna i vårt blod, det såg ut som om det nyligen skrevs; ’JAG HAR DIN MAMMA’ stod det. Andningen slogs ur mina lungor. Mitt hjärtslag tog fart. Jag sprang hem i hopp om att det inte var för sent. Till min fasa var ytterdörren öppen, vinden blåste försiktigt i huset och knarrande dörren åt vänster och höger. Ett svagt spår av snö ledde mig in i det havererade vardagsrummet. Jag var för sen. Jag föll på knä och snyftade okontrollerat ner på golvet. Mina tårar rann på golvet. Då kom jag plötsligt på något. Vänta! Självklart! Om jag vill besegra snömonstret behöver jag bara smälta det! Jag reser mig upp, har en ny känsla av hopp, torkar mina våta tårar från ansiktet med ett flin. Jag visste hur jag skulle rädda min mamma. Men hur skulle jag döda detta monster? När jag tittade runt i tanken märkte jag ett annat spår av snö. Jag följer den. När det tog slut såg jag ett övergivet labb. Det är labbet i historien som mamma berättade! Förutom att det var i ruiner. Färgen skallade av väggarna och växterna hade tagit över labbet för länge sedan. Min mamma stod på den fruktade scenen bredvid snö figuren. Jag gömmer mig bakom en trasig vägg och avlyssnar deras samtal. "Kom med mig syster, följ med mig..." sa han och la en arm runt min mamma. Varför ringer han min mamma till sin syster? "Jag...jag skulle också älska..." Jag såg min mamma när ett leende drog i hennes mungipor, men sättet hon låg på var inte mänskligt. Han smittar min mamma! Jag orkade inte mer, jag stormade argt in i labbet och skrek: "GÅ BORTA FRÅN MIN MAMMA!" "Hon är inte din mamma längre..." Snö Figurens röst i mitt huvud talade lugnt. Jag såg mig frenetiskt omkring och såg tändstickor och en kartong med olja. Jag sträckte mig mot dem men en iskall hand stoppade mig. Jag hör en röst i mitt huvud; "Jag skulle inte göra det om jag var du..." Jag fortsätter att sträcka mig efter föremålen. Den iskalla armen höll mig ovanför hans huvud. "Ah ah ahh.." sa han med en allsångs röst. "Jag bryr mig inte om du dödar mig, allt jag vill är att min mamma kommer tillbaka!" Jag skrek med tårar i ögonen. "Oooooh ... jag kommer att göra något mycket mycket värre än det." säger rösten. Men det dränktes av något annat, ett ljud som blev allt högre i mitt huvud, det värkande i kroppen, lusten att le. Snön rann nerför min panna. Jag kände hur min kropp blev starkare. Min rygg började kröka och böjas. Mina tankar var bara inställda på en sak: Döden.

Kapitel 6

Jag sprang ut ur labbet, min hjärna svämmade över av tankar och känslor. Det finns otaliga liv som tas mitt framför mina ögon. Jag ser mig omkring på gatan, ingenting annat än döda kroppar, snö och... och... jag. Anledningen. Jag försöker ständigt kontrollera det, men ingenting fungerade. Mitt enda hopp var att kroppen som jag är i smälter.

I det blå hör jag en liten röst. "Zoe! Följ mig!" Det var Charlotte. Vad gjorde hon? Min kropp vände sig och började gå mot Charlotte. Hon rusade mot labbet och tittade hela tiden tillbaka för att se om jag fortfarande följde efter. Vad gjorde hon? Hon kan bli allvarligt skadad av monstret som innehåller mig. Det fanns inget jag kunde göra. Jag kom hela tiden närmare och närmare. Kan nästan slita upp henne. Plötsligt vände hon ett skarpt hörn och ledde mig genom en liten gata. Jag observerade vad som fanns framför mig. Väggar som revs ner av tiden, taggar växte över resterna av byggnaden. Det en gång blanka golvet. Labbet! Vänta...det var tändstickor och olja. Brand! Charlotte, du är ett geni! Hon klättrade på ruinerna och höll ljuset ovanför mig. Jag kände hur jag blev varmare och varmare. Till sist! Det smälte bort snön och ut på labb golvet.

Jag var jag igen! Jag har aldrig känt mig så fri i hela mitt liv. Jag tog en blick på Charlotte. "Charlotte, jag trodde att du inte trodde mig?" Charlotte skrattade. "Det är därför jag spanade på dig!" "Vad på att du inte märkte det!" Just då hörde jag tunga steg. Snö Figuren följde oss! Men som tur var var det fortfarande en match kvar. Min syster tände tändstickan och höll den framför sig. Monstret slog in i labbets väggar, försökte återfå balansen, ylande av smärta medan han sakta smälte. Jag kände nästan synd om honom. Nästan.

Med sina sista sekunder vid liv sänkte han sina vassa klor i Charlottes rygg. Hon hade en tom blick i ansiktet innan hon föll baklänges i mina armar. "Charlotte! Nej!" Min syn blev suddig när mina ögon svämmade över av tårar. Spraka! Laboratoriets väggar hade blivit för instabila av att monstret slog in i dem och det började kollapsa. Jag såg mig omkring på ruinerna och kastade Charlotte på min rygg och undvek fallande tegelstenar och stenar. Jag var tvungen att rädda henne oavsett vad. Taket hade också börjat lossna. Jag sprang så fort som mina trötta ben kunde ta mig och undvek några fallande delar av byggnaden. Jag dök genom nödutgången på labbet och kände hur mina fötter rörde vid det mjuka gröna gräset. Jag satte ner Charlotte på det. "Du kommer att bli okej..." gnällde jag. Hon vände huvudet mot mig, leende svagt, och talade och kvävdes av blodet i munnen. Hon lade sin kalla hand på min arm. "Det är okej...jag visste att det här skulle hända..." Min käke tappade. "Varför kom du ändå då?" Hon skrattade. "För att rädda dig, dummy." Charlottes hand gled bort från min arm. Den tomma blicken bildades i hennes ansikte igen. Jag skakade på huvudet, en tår rann nerför min kind. Jag satte ner henne på marken. Det fanns inget jag kunde göra. Min mage kändes som om den hade fått ett slag en miljon gånger. Jag kände att jag inte kunde andas, som om jag kippade efter luft. Jag snyftade och snyftade i vad som verkade som timmar tills jag äntligen reste mig upp från marken. Mitt huvud dunkade och min syn var suddig. Jag darrade av kylan. "Zoe...?" En välbekant svag röst andades. Jag snurrade runt. Mamma! Jag sprang in i hennes utsträckta armar. "Jag trodde att jag förlorade dig för alltid..." sa jag och kvävdes av mina glada tårar. Min mamma nickade medan hon klämde mig hårt. "Var är Charlotte?" frågade hon i en bekymrad ton. "Hon ... hon ... klarade sig inte." sa jag och kvävdes av mina tårar när jag ledde henne till Charlottes orörliga kropp. Så fort hon såg det föll hon direkt på golvet. Hon tog upp kroppen och vaggade den i sina armar. Hennes ögon rann av tårar. Jag kramade henne på axeln. Jag visste hur hon kände. Jag försökte bilda ord i min mun men jag kunde bara inte. Vi stannade i en omfamning ganska länge innan vi till slut reste oss och lämnade ruinerna av labbet. Vi bar Charlottes döda, blodiga kropp i våra darrande armar. Vi gick hem, bedrövade, men kände oss trygga med att veta att monstret var dött. Eller var det?

SLUTET

Epilog

Zoes mamma tittade på sig själv i spegeln och kände att hon behövde ta en andra titt på sig själv. Plötsligt blev hennes syn suddig och vriden. Hennes kropp kändes som om den hade blivit blåslagen och slagit tusen gånger, hon föll till golvet. En ringning ekade i hennes öron. Hennes kinder höjde sig extremt högt. Hon skrek åt den olidliga smärtan. I spegeln såg hon att hennes ögon hade grumlats och blivit kolsvarta. Det enda som inte var kolsvart var hennes pupill. Och det glödde dödligt vitt... precis som snö figuren.

Tredje plats - Freja Segolsson

"En riktigt spännande skräckhistoria där vi satt som på nålar ända till slutet. Härligt med en berättelse som lämnar end del av slutet till läsarens fantasi. Har vi möjligtvis en blivande skräckförtattare här kanske?"

Spåret i snön

Det var en natt på Elm Street. Amber och hennes bror Alex sov i deras säng när plötsligt hon hörde en hög ljud utanför hennes hus. Amber och Alex var stilla, de visste inte var ljuden var. Hon tittade in i dörrhålet. Hon såg en person skugga utanför huset. Skuggan hade en kniv. Amber och Alex sprang till deras rum och låste dörren. Nästa morgon vaknade de. De gick ner till köket. Deras föräldrar var där och ingenting hade hänt.

På natten gick deras föräldrar ut för att ta en promenad. Amber och Alex gick till parken. När det lekte, såg spåret i snön. De följde spåret till en stuga. Alex gick in i stugan och stängde dörren. Ögonblicket senare hörde Amber ett gällt skrik komma inifrån stugan. Hon öppnade dörren och såg sin bror död. Plötsligt vaknade hon. Hon reste sig ur sängen och gick ner. Hennes föräldrar åt men hon kunde inte hitta sin bror. Hon gick ut för att kolla och såg blod på marken. Det var en dröm, eller var det?

Grupp 3 Årskurs 6 - 8

Första plats - Felix Engblom

"Vi greps av denna välskrivna text som på ett trovärdigt sätt beskriver mobbning och utanförskap. Historien skildrar mänskliga känslor som känns äkta och upplevelser av utsatthet som vi tror många kan relatera till vilket skapar en emotionell koppling till läsarna. Det här bidraget lämnar ett djupt intryck och vi ser fram emot att få läsa mer av denna unga skribent."

Fotspåren i snön

Det är redan midnatt när jag står på den snöiga grusplanen och kollar upp mot den pampiga tegelbyggnaden. Frosten ligger i luften och jag fryser trots min fodrade läderjacka som hårt omsluter min magra kropp. Månljuset speglar sig mot det röda teglet och lyser upp de grå gardinerna i fönstren. Jag känner en rysning genom hela kroppen ända ner i benmärgen. En klump i magen som växer och växer desto mer jag står och

glor in i de livlösa klassrummen. Jag tänker på de långa lektionerna, de obekväma stolarna och de tjocka böckerna. Jag tänker också på det trånga skåpen, blodsmaken i munnen, skriften på toalettdörrarna, skräcken om att bli sedd och önskan om att det bara skulle ta slut. Men det tog aldrig slut. Nu, fem år senare lever minnena kvar i mig. Jag tänker på det dagligen, varje sekund av min vaknar tid och på natten for jag tillbaka till de trånga korridorerna, det svettluktande omklädningsrummen och känslan av att inte vara värd någonting. Det vore som om mitt förflutna hemsökt mig och kommer att stanna vid mig till den dagen jag dör. Om det är sanningen dör jag helst nu.

Det finns en eld som brinner i mig sedan dag 1 då jag trampade in med min kängor genom de stora träportarna. Jag minns det som det var igår. De elaka kommentarerna i korridorerna, hånskratten och den domnade känslan i kinden efter ett hårt slag. Ingen brydde sig om mig, ingen ville ha mig där, jag var den mest ensamma människan på jorden. Efter den dagen sprang jag hem till morsan och grät. Jag grät i flera timmar tills min 13-åriga kropp inte klarade av att gråta mer och jag tuppade av. Mobbningen fortsatte men varje gång kändes det som det påverkade mig mindre och mindre. Jag blev starkare och starkare. En sprucken läpp var till min vardag. Varje slag, varje förolämpning var som olja till min eld. Elden som växte sig större och större.

“Klirr” låter det när jag lyckas låsa upp 1 av de 3 träportarna. Jag öppnar och stänger dörren försiktigt. Jag är van vid att inte göra ett ljud, van vid att vara osynlig. Inne på skolan är det lika kallt men jag knäpper ändå upp min tjocka läderjacka. Tegelväggarna och det välvda taket gör mig illamående. Minnena surrar runt i mitt huvud och plötsligt blir allt så mycket klarare. Jag kommer ihåg allt. Allt jag försökt förtränga kan jag nu se framför mig klart och tydligt som en pjäs på teatern. Jag ser alla de gånger jag har stått i denna hall med hopp om en ny dag utan slag och elaka kommentarer. För kanske bara kanske skulle det sluta. Kanske skulle säga förlåt, fråga om jag ville bli deras kompis. Men det hände aldrig. Istället accepterade jag faktumet att det skulle bli så här i all evighet. Det var sådan jag var, omöjlig att gilla.

Jag gör min väg till matsalen så kort som möjligt. Varje rum jag sticker in i väcker nya minnen. Mina skor väger flera kilo och på något sätt är luften tjockare här inne. Måste andas. Ta det lugnt. Mina ben leder mig genom skolan och utan att märka av det står jag nu i den sterila matsalen. Det är konstigt att vara här inne utan ett öronbedövande ljud av tonårs skatt, stolsben som dras mot plastgolvet och tallrikar med potatismos som far i marken. Dock är tystnaden starkare än det. 

I ryggsäcken har jag med mig en dunk med tändvätska och en ask tändstickor. Jag skakar när jag häller ut tändvätskan över den stora köksspisen. “Nu händer det” viskar jag till mig själv. Tändstickan darrar i min hand och jag får göra flera försök innan jag får eld. Långsamt sänker jag ner lågan mot pölen med tändvätska. Jag kan höra mitt hjärtas slag fördubblas  inom spannet av 10 sekunder men jag är inte rädd. Jag kommer aldrig mer vara rädd. Aldrig mer gömma mig, aldrig mer ensam, aldrig mer osynlig. Elden i mig ska äntligen få brinna. Nu släpper jag den lös.

Elden får upp i taket på en halv sekund. Det blir varmt och hela mitt ansikte lyses upp av det oranga spektaklet. Jag vill stå här och kolla när det slutar upp allt i sin väg. Allt som skadat mig och hånat mig. Det som fick mig att känna att jag inte var värd någonting. Sprid dig eld, Ta hämd åt mig.

Det bildas fotspår i snön då jag långsamt går igenom den stora grusplanen samma väg jag kom hit. Detta blir sista gången som jag går här. Bakom lämnar jag det som så länge har förtyngt mig, tryckt ner mig och filat sönder mig. Jag är fri nu. Fri från de trånga skåpen, blodsmaken i munnen och önskan att det bara skulle få ta slut.

När jag stiger på spårvagnen hör jag sirenerna men jag känner mig lugn. Jag tar ett djupt andetag när jag sätter mig ner  och för första gången känner jag mig glad. Det känns bra inom mig. Nu har elden i mig äntligen slocknat.

Andra plats - Carl Johansson

"En fantastisk berättelse där författaren använder sin fantasi att skapa en otroligt rik och levande värld med både krig, onda älvor, kärlek och ond, bråd död: vem kunde ana att drakar hade så djupa känslor? Dialogen är rapp, miljöbeskrivningarna målande och historien spännande: vi kan inte låta bli att hoppas på en uppföljare så vi får ta del av fler av Thalgurs äventyr."

Draken som tappade sin eld

Mörkret hade fallit över Spetsiga Bergen och det var alldeles tyst. Det var en stjärnklar natt, och den starkast lysande stjärnan på himlen, som fjälldrakarna kallade Gausterstern, lyste starkare än någonsin. I en dal mellan de två högsta bergen, Yrnisfjall och Trennafjall, låg fyra fjälldrakar och sov. En av drakarna vid namn Gafnau låg och höll ett ägg tätt intill hennes kropp, och bredvid henne låg Bethelthaur, fadern till ägget. Plötsligt kände Gafnau någonting och öppnade ögonen. Ägget hade skakat till, och hon insåg att det var på väg att kläckas. Hon puttade till Bethelthaur med vingen och viskade lågt till honom:

- Älskling, jag tror att det händer nu. Det här är den starkaste skakningen jag har känt.

Bethelthaur vände sin blick mot ägget. Det skakade till igen, och när han tittade närmare såg han en liten spricka.

- Ja, jag ser det, viskade han till Gafnau. Ska vi väcka de andra?

- Gör du det, svarade Gafnau. 

Men innan Bethelthaur hann väcka de andra hördes ett öronbedövande ljud. Alla drakar vaknade med ett ryck, och innan de hann förstå vad som hade hänt såg de ett bländande ljus ifrån ägget. Allas blickar vändes mot ägget, som lyste upp dalen som om det vore dag, och ljuset gick som en pelare rakt upp i himlen, rakt upp mot Gausterstern.

- Vad är det som händer! utbrast Schefeler, Bethelthaurs bror.

- Mitt ägg! svarade Gafnau med panik i rösten.

- Profetian! Profetian! ropade Smauthur, den äldste och mäktigaste av fjälldrakarna.

Då slocknade ljuset från ägget och i dess ställe stod en liten svart drake, nästan osynlig i mörkret som kom tillbaka när ljuset slocknade, med små vingar på ryggen, två spetsiga horn som gick rakt bakåt, och en svans med små taggar. Draken tittade sig om förvirrat, och alla andra drakar stod och stirrade på.

- Profetian har slagit in! ropade Smauthur.

- Vilken profetia? sa Schefeler.

- Profetian om vårat öde! svarade Smauthur. 

Smauthur flög upp och bort över bergen. En kort stund senare kom han tillbaka med en stenskiva i munnen och la ner den på marken.

- Profetian som gjordes sekel tillbaka, som avgör vårat öde, sa Smauthur. 

Schefeler och Bethelthaur gick fram till stentavlan för att se. Bakom dem stod Gafnau med den nyfödde som såg på henne med stora ögon. Smauthur började läsa vad som stod på tavlan.

- En hjälte lyser starkt som stjärnan

På himlavalvets oändlighet

Men förödande besvärligheter måste överkommas

Och om hjälten inte klarar att slåss

Ska elden evigt slocknad förbli

För alla oss

Smauthur såg på Bethelthaur och Schefeler, som fortfarande stirrade på tavlan innan de tittade upp på honom. 

- Gafnau och Bethelthaurs barn är hjälten! sa Smauthur. Lös starkt som stjärnan på himlavalvet, det måste det vara!

Alla tre tittade på den nyfödde, som tittade tillbaka, med ögon som glittrade som stjärnorna på natthimlen.

150 år senare

- Thalgur, vakna nu!

Thalgur öppnade sina ögon. Framför honom stod Indrinithi, som med sitt vita fjäll var unik bland fjälldrakarna.

- Kom igen, det är viktigt! sa Indrinithi

Thalgur reste sig upp och följde med henne. Hon flög upp i luften, och han följde efter henne. Hennes vita fjäll glänste när solstrålarna träffade det, och han såg på henne i beundran. Efter en liten stund dök de båda ner till mot sitt mål, där ett femtio-tal drakar hade samlats i en ring. Precis när de landade började Smauthur, som stod i mitten av ringen, att prata.

- Lystring, alla fjälldrakar! sa han med en befallande röst. Jag kommer med nyheter. Om de är bra eller dåliga kommer tidens gång att avgöra.

Drakarna i ringen tittade på varandra i förvåning.

- Jag har insett att med mina 745 levda år snart kommer att lämna denna världsliga plats, och när det sker så kommer inte älvorna att vänta en sekund med att ta deras chans.

Viskningar med ängslig röst började höras bland drakarna. Älvorna var fjälldrakarnas svurna fiender, och konflikter mellan de båda hade kostat många liv i årtusenden. Endast Smauthur, den mäktigaste fjälldraken någonsin, lyckades förhindra krig mellan de båda genom att studera uråldrig magi och skapa en barriär på gränsen mellan deras territorier.

- Med min död kommer ingen att vara kraftfull nog att hålla uppe barriären som skyddar oss, vilket kommer betyda krig mellan oss återigen, sa Smauthur. Men, sa han med hoppfull röst, lyckligtvis kanske vi kan klara denna utmaning och vinna över älvorna. Vi måste alla nu placera vårat hopp i Thalgur.

Alla blickar vändes mot Thalgur, som tittade sig omkring nervöst. Han hade hela sitt liv blivit bombarderad med frågor av alla andra på grund av profetian som ansågs syfta på honom, och att han någon dag skulle rädda fjälldrakarna från evigt mörker. 

- Är detta vad profetian syftar på? frågade Thalgur.

- Jag är säker, svarade Smauthur. Men, profetian säger inte nödvändigtvis att du lyckas, och det kommer att bli svårt.

Thalgur såg hur Smauthur såg på honom med sina gamla och trötta ögon. Han tittade åt vänster, där han såg Indrinithi som såg på honom med en ängslig blick. Han kände hur hans två hjärtan började pumpa snabbare och hur en klump började blidas i magen. Indrinithi kom fram till honom och sa:

- Oroa dig inte, då kommer du aldrig lyckas. Du kommer att klara dig jättebra!

Smauthur började prata igen.

- Eftersom jag blir svagare för varje dag som går måste vi öka antalet drakar som patrullerar kring barriären för att upptäcka eventuella hål, sa Smauthur.

-Jag anmäler mig som frivillig, ropade Indrinithi.

- Nej! sa Thalgur till henne. Det är ju farligt!

- Jag vill vara med och skydda mitt hem, svarade Indrinithi. Alla måste vara med och skydda Spetsiga Bergen, du om någon måste väl veta det.

Tre andra drakar i gruppen anmälde sig som frivilliga och Indrinithi gick bort med dem tillsammans med en gränsvakt för att diskutera. Thalgur flög tillbaka till dalen mellan Yrnisfjall och Trennafjall, och efter några timmar kom Indrinithi flygandes.

- Jag ska med en grupp i gryningen för att patrullera den södra delen av barriären, sa Indrinithi

-Okej, svarade Thalgur. Jag ska besöka Smauthur tillsammans med mamma och pappa för att få instruktioner om träning inför kriget.

Indrinithi nickade och omfamnade Thalgur med sina vingar, som blänkte som en ängel i det gyllene solljuset i skymningen. Sedan flög hon bort över Trennafjall, och Thalgur lade sig ner för att sova.

Thalgur vaknade av att de första solstrålarna träffade hans ögon. Han flög direkt till Indrinithi, som höll på att göra sig redo för att flyga till barriären.

- Snälla, var försiktig så att ingenting händer, sa Thalgur.

- Lunga dig, svarade Indrinithi, allting kommer att gå bra. Det är bara en inspektion av barriären.

Hon slickade honom på kinden och han kände hur hans hjärtan började klappa. Han tittade djupt in i hennes himmelsblå ögon, och sedan slickade han tillbaka. De famnade om varandra med vingarna, och hon flög i väg rakt söderut.

Efter Indrinithi hade flugit i väg flög Thalgur mot samma plats där mötet hölls. Den här gången var det betydligt färre drakar där, med bara hans mamma och pappa, Gafnau och Bethelthaur, och Smauthur, som låg ner och såg mer gammal ut än någonsin.

- Där är du, Thalgur, sa Smauthur. Tyvärr så ser det ut som att jag har mindre tid kvar än vad jag trodde. Därför är det viktigt att du lyssnar på mig nu. Elden är din styrka. Elden är din kraft. Du måste använda din eld mot älvorna när de kommer om vi ska ha någon chans.

Thalgur såg på Smauthur med oroliga ögon. Han hade aldrig sett Smauthur så svag förut. Smauthur hostade, och vid den sista hostningen kom en liten flamma ut ur hans mun.

- Thalgur, se på mig, sa Smauthur. Du är vårt hopp. Du är den som kan ta oss segrande ur denna kamp och skydda oss från det eviga mörkret. Jag kommer inte att vara med dig, men jag vet att du kan klara det.

Smauthur tittade på Gafnau och Bethelthaur som tittade tillbaka med dystra blickar.

- Meddela alla om min bortgång snarast, och förbered er på svåra tider. Men, glöm inte, att er son kan rädda oss, och följ mina instruktioner för att förbereda honom.

Bethelthaur nickade mot honom, och Smauthur stängde ögonen långsamt och gav ifrån sig ett sista andetag. Thalgur såg på den stilla kroppen, och kände hur tårarna började rinna ifrån hans ögon. Bethelthaur la vingarna om Thalgur och sa till honom:

- Oroa dig inte min son, vi ska ta oss igenom detta. Vi kan klara det.

Bethelthaur vände sig om mot Gafnau och bad henne att sprida nyheten om Smauthurs död. Gafnau nickade och flög i väg. Efter en stund hade en grupp drakar samlats kring Smauthur, och Gafnau kom tillbaka. Bethelthaur bad om uppmärksamhet och sa till gruppen:

- Som ni alla vet, så är Smauthur död. Barriären kommer att fortsätta att försvagas ända tills den inte håller mer. Förbered er på krig.

Då kom en drake till och landade bredvid Bethelthaur. Han viskade någonting i Bethelthaurs öra, och Bethelthaurs ögon spärrades upp. Thalgur tittade i förvåning på sin pappa, som sedan kom fram till honom.

- Jag har tyvärr dåliga nyheter, sa han med gråt i halsen. Indrinithi har dött i ett bakhåll av älvorna vid barriären.

Thalgur kände som om hans värld föll samman. Han kände hur tårarna började forsa ner längs hans kinder, och han sa med darrig och stammande röst:

- Nej, nej, nej! Det kan inte vara sant!

- Tyvärr, svarade Bethelthaur. Jag beklagar så otroligt mycket. Hemskt nog har vi inte mycket tid. Älvorna har redan tagit sig igenom barriären och är på väg hit. Vi måste få alla beredda på att försvara sig.

Thalgur kunde inte fokusera på vad hans pappa sa. Allt han kunde tänka på var Indrinithi, hennes glänsande vita fjäll, hennes himmelsblå ögon, och hur han aldrig skulle få se henne igen. Bethelthaur berättade om älvornas attack för resten av drakarna, och alla begav sig för att förbereda ett försvar. Bethelthaur vände sig till Thalgur och sa.

- Jag vet hur otroligt förkrossande det måste vara att förlora både Indrinithi och Smauthur på samma dag. Men i nuläget måste vi fokusera på älvornas attack. Vi måste se hur stark din eld verkligen är.

Bethelthaur flög snabbt och hämtade några stenar som han staplade på varandra.

-Använd dem som en måltavla, sa Bethelthaur till Thalgur.

Thalgur andades in djupt, men i utandningen kom det inte ens en enda gnista. Han försökte igen, ingenting. 

- Vad är det som händer? frågade Bethelthaur.

- Jag vet inte, svarade Thalgur. Det är som om jag har tappat min eld eller någonting.

Gafnau kom fram till sin son och famnade om honom med sina vingar, hon tittade djupt in i hans ögon, som var fyllda med sorg, men som fortfarande lyste som Gausterstern hade gjort på himlen.

- Sorgen hindrar dig, sa hon till Thalgur. Men tänk på alla drakar som fortfarande är kvar. Tänk på alla här som du kan skydda mot älvorna. Tänk på vad Indrinithi hade velat.

Thalgur tittade på sin mamma. Han mindes vad Indrinithi hade sagt om att försvara hennes hem. Han tänkte inte låta hennes död vara förgäves. Han tittade på stenarna med en bestämd blick, andades in, och sköt ut den största eldstrålen som både Bethelthaur och Gafnau någonsin hade sett. Den översta stenen i högen hade totalt pulveriserats av eldstrålen, och både Bethelthaur och Gafnau jublade.

- Det här kommer att gå bra, min son, sa Bethelthaur till Thalgur.

Efter någon timme hade alla drakar samlats för att försvara sitt territorium. Thalgur stod längst fram, och hans hjärtan bultade hårt. Då fick han syn på älvornas armé som kom marscherande över bergen, med deras drottning längst fram. Hon höll i en spira, och när hon talade i den hördes det ända fram till drakarna.

- Hör nu, fjälldrakar! ropade hon. Nu när Smauthur är död och barriären har fallit finns det ingen som kan skydda er längre. Jag tänker lägga en förbannelse över er, så att ni får leva i mörker för evigt.

Drottningen höll upp sin spira mot solen, och sakta så började den täckas av ett mörker. Då steg Thalgur fram och ropade så högt han kunde:

- Där har du fel, älva! Jag tänker inte låta mitt hem ödeläggas eller förbannas.

- Jaså, vad ska du göra åt det, svarade drottningen. Du kan inte göra någonting alls.

Thalgur började att ladda upp sin eld. Han tänkte på Indrinithi, och hur hon hade dött för att skydda Spetsiga Bergen. Han tänkte på sin mamma och pappa, och alla andra drakarna, som förlitade sig på honom på att besegra älvorna. Elden som han sprutade v var den allra starkaste som någon drake någonsin hade sett, och den täckte hela älvarmén, som började skrika i panik. Älvornas drottning fattade eld, och skrek ut i sin spira:

- Älvorna kommer komma tillbaka, vänta du bara!

Hon skrek till, och hennes spira föll till marken med en öronbedövande duns. Älvorna började fly i panik tillbaka mot gränsen. Solen började sakta återfå sitt ljus, och alla drakar började fira segern. Thalgur såg på sin mamma och pappa, som log i stolthet mot sin son. Han tittade ut över alla drakarna som firade och kände sig som en hjälte. Han skickade upp en eldsflamma rakt upp i himlen för att fira, och tänkte på Indrinithi, och hur han hade lyckats uppfylla vad hon önskade. Tankarna övergick till Smauthur, och han kände sig stolt över att ha tagit över rollen som beskyddare av fjälldrakarna.

- Idag firar vi Thalgur, bäraren av eld! utbrast Bethelthaur.

Alla drakar ropade till, och Thalgur kände att även om Indrinithi och Smauthur inte fanns med honom längre, så skulle han alltid utföra sitt uppdrag i deras ära.

Tredje plats - Laila Sigerhall

"Den här berättelsen tog oss med storm genom att använda en annorlunda tolkning av titeln: smart och helt oväntat. Författaren skapar en charmig historia som håller en tydlig röd tråd när den beskriver hur jobbigt det ibland kan vara att vara tonåring samtidigt som den lyckas överraska läsaren."

Draken som Tappade sin eld

Jag dribblade bollen förbi försvararen, som en svan som svävade över en sjö utan ansträngning. Jag sparkade lätt till bollen framför mig och svängde med benet och sparkade bollen i det övre högra hörnet av målet. Publiken gick vilda och mitt ansikte blev ont av glädje.

- Darin!!! Sa en röst jag kände igen.

- Du måste komma upp Darin du kommer bli sent för träningen, sa en annan röst som kom närmare varje ord dem sa.

Jag öppnade ögonen, och suckade. Det var bara en dröm, som kommer att vara verkligheten in de näst flera år. Och det vet jag. Min pappa sa,

- Kom igång nu, vi måste åka.

Jag lyckades få mig ur sängen, varför är det så svårt att vakna, men så lätt att sova, det kommer jag aldrig fatta. Jag sökte för min kit i garderoben, men jag hittade bara mina strumpor och mina byxor, men inte själve T-shirten. Konstigt.

- Mamma! Var är min T-shirt för fotbolls träningen (jag har 2, en för träning och en för matcher), jag kan inte hitta den!, skrek jag.

Jag hörde steg kom till mitt rum.

- Här är den, precis från tvätten, sa hon.

- Tak, sa jag tacksamt.

Hon stängde dörren och gick till min systers rum att vakna henne upp för dansuppvisning. Jag klädde mig och sprang ut för dörren och kliv in i bilen, där min pappa satt och väntade.

Ett tag sen släppte pappa av mig vid fältet

- Jag parkera bilen och kommer sen, sa pappa.

- Ja, ja hejdå, sa jag.

Han körde bort till parkeringshuset och jag sprang upp till fältet  för dem har börjat uppvärmningen.

- Hej coach karl förlåt att jag är sent, sa jag.

- Det gör inget Drake, gå och uppvärma med de andra, sa coach karl.

Kanske frågar du, varför nämns coach karl honom för Drake? Det är för att jag är så bra på att dribbla och mina skott har kraften som eld, alla säger att en dag kommer jag bli fotbolls proffs. Det tror jag också.

Men idag gick allt fel. Mina skott gick i alla fel håll, jag dribblade inte som jag bruka göra, jag förlorade bollen lätt och coach karl skrek på mig ännu mer som han har gjort i mitt liv.

Efter träningen kom coach karl till mig och frågade om allt gick bra med mig.

- Så klart, imorron spelar jag bättre det kan jag lova dig, jag kommer inte tappa min eld, sa jag.

- Okej, men Darin en Drake tappar aldrig sin eld, det finns bara norra dager där den inte är så stark som dom andra, det måste du komma ihåg, Okej? Fattar du? Sa min coach.

- Ja, jag fattar.

- Och bara så du vet finns ingen träning imorgon, har ett bra lov.

- Samma till dig.

Jag gick med huvudet ner och letade efter min pappa han satt på en bänk och läste en tidning på telefonen, jag rörde honom på axeln och han lyfte huvuden, stirrade på mig och lede. Han satt upp och vi gick till bilen som var in i parkeringshuset utanför fältet.

På vägen hem tänkte jag vad min coach sa. Kanske hade han rätt, kanske efter lovet skulle jag komma tillbaka ännu starkare, men vad om jag blir sämre och tappar mitt eld på riktigt? Detta frågan gode mig vaken på natten och räd att ingen skulle nämna mig Drake på träningen längre.

Jag hade ett bra lov i Tyskland där jag träffade min Mormor och Morfar, De älskar ni vi hälsar. Jag älskar det också.

Efter lovet gick jag till träningen på en solig söndag morron, inte sent denna gången. Och jag kom ännu starkare en nånsin, jag kunde höra min coach ropa:

- Jag det är min Drake, som jag har länkat efter!

Jag lede och fortsatte spela.

Slut